ett fotografi

Idag rensade jag bland mina saker och hittade lite foton som jag framkallat, bland dessa foton fanns ett på dig och morfar. Den bilden som jag använde till mitt bildarbete i nian på högstadiet. "Jag kommer alltid älska dig" står det skrivet i ena hörnet. Vem kunde då veta att du bara hade ungefär 3 år kvar att leva? Att jag bara skulle få 3 år till med dig. Att vi bara hade 3 år kvar att berätta för dig hur mycket du betyder för oss och att vi älskar dig.

Jag kommer alltid älska dig mormor, och har alltid gjort. Du var solskenet i mitt liv, en glimt utav dig och jag log direkt eftersom du alltid log när du såg mig. Ditt leende och din röst gjorde mig alltid varm inombords och jag önskar jag fick känna den känslan igen, om bara för en sekund...


.

Tack för att du var den du är, en vacker dag kommer vi mötas igen. (Hoppas det är snart..)

Varför?

Ni som läser det här kanske inte vet varför jag skriver så sorliga dikter, och genom att skriva varför kanske jag själv inser vad som verkligen har hänt och kan gå vidare.

Jag har förlorat en fin människa, den finaste till och med. Min älskade mormor gick bort i januari och tomrummet hon lämnade efter sig är enormt. Allt började för ungefär ett år sedan då min mormor blev inlagd på sjukhus för att hon hade såna enorma smärtor i hennes ben/rygg. Hon låg på sjukhus ett tag, och kunde inte gå, och skulle sakta med säkert försöka gå igen. Hon flyttades sedan till ett korttidsboende (typ ålderdomshem). Hon var precis som vanlig vid denna tid och jag besökte henne ofta.

I somras fick jag ett sms ifrån min mamma "kom till sjukhuset nu" stod det, och jag tog det inte så allvarligt utan trodde inte det var något speciellt. Jag sitter i bilen när jag får smset och är påväg till Albin. Jag ringer upp för att fråga vad som står på och får då reda på att min mormor hade fått en hjärtinfarkt och hjärnblödning. Jag får panik och kör jättefort hem till albin och springer gråtandes in. Hans mamma kör upp oss till sjukhuset. Mormor mådde bra förtillfället men hade pratsvårigheter. Detta försvann sedan och återigen låg hon inne på sjukhus. Som förut blev hon sedan förflyttad till ett korttisboende, inte samma denna gång. På nytt skulle hon börja gå igen.

I höstas, kanske i november minns inte exakt, så vill min mamma prata med mig. Vi satte oss vid bordet och hon tittade allvarligt på mig, sedan sa hon... att en doktor har hittat en tumör i mormors mage efter hon hade klagat på magsmärtor. Tumören är antagligen svårartad och då kan de inget göra. Jag förstod inte då vad hon egentligen sa och tänkte mest att det är såklart man kan fixa det, läkare har ju kommit så långt nu förtiden.

Tumören var svårartad.. och ingen visste hur lång tid det var kvar... Jag fick se min älskade mormor tyna bort och lida av smärtor. Min mormor, den finaste människan i mitt liv som alltid gjort allt för mig, skulle försvinna och jag kunde inget göra. Jag kunde bara sitta där och se på medans hon skrek av smärta. När mamma, som var hos henne varje dag hela tiden den sista veckan, sa att hon trodde det var dags så ville jag inte vara där. Jag hade inte orkat se dig lämna din kropp. Det hade gjort för ont.

Den 2 januari 2011 så försvann den människan som jag växte upp med, den människan som alltid gjort allt för mig och älskade mig mer än alla andra. En människa, som vilken människa som helst, men för mig var denna människa den jag älskade mest. En människa med cancer.

Jag orkar inte sörja mer.. jag orkar inte gå runt och vara rädd för att jag ska börja gråta bland folk, jag orkar inte gråta mer. Det gör ont i tomrummet du lämnade efter dig i mitt hjärta och det kommer aldrig kunna fyllas.

Jag önskar att jag hade kunnat få en dag till med dig, en timme.. vad som helst, så jag kunnat sjunga för mig, eftersom du älskade det, så jag kunnat berättat hur mycket du betydde för mig, även om du antagligen visste. Jag hoppas att du aldrig glömmer de sista orden jag sa till dig, " Jag älskar dig mormor ".


telefon

Det första jag gjorde när jag kommit av planet var att ringa till min mamma och berätta att allt hade gått bra.
När vi lagt på var det något som kändes fel, det var något jag borde göra.
Jag tänkte länge innan jag kom på, kom på att jag borde ringa till dig.
Ringa till dig och berätta att allt hade gått bra, att vi hade haft det jättebra.
Men nu kan jag inte ringa dig, och det gör ont.

fan

Man tror att man har så mycket tid,
att man har all tid i världen.
Man tror att man det inte gör något att man kanske inte hälsar på så ofta eller ringer,
eftersom man har all tid i världen.
Man tar för givet att folk ska finnas med på musikaler , studenter och bröllop,
eftersom man har många år kvar att leva.

Men tiden vi har med varann, det är inget vi kan rå över.
Människor kommer och människor går, men det finns inget vi kan göra åt.

Så hur ska de nu gå, på alla tillställningar jag tagit för givet att du ska finnas med på.
Hur ska jag kunna gå vidare, och lämna dig bakom mig?


det är någon som saknas

det är någon som saknas, det är någon som borde vara här.
det känns i hjärtat att du är borta och jag vill inte må såhär.
för varje andetag jag tar så tar jag ett andetag längre ifrån dig
och allt jag egentligen vill är att du ska vara här hos mig.

kram

jag längtar efter dig, hela tiden.
vill kunna ringa till dig och berätta om min dag,
vill kunna åka hem till dig bara för att ge dig en kram.
jag vill göra alla saker som betyder något för dig.
jag vill göra dig stolt.


jag älskar dig så himla mycket, varför måste jag vänta ett helt liv på att få träffa dig igen?
jag vill träffa dig nu, och bara få hålla om dig min fina.

känslor

jag tittade ut över publiken och hoppades att jag skulle se dig där
att du skulle sitta där och titta på mig med ditt underbara leende
länge letade jag innan jag insåg att du inte fanns där bland alla människor
sedan slog det mig, att du aldrig kommer sitta i publiken igen
att jag aldrig kommer få se dig le
att jag aldrig mer kommer få se dig

jag orkar inte mer

saknad

varje dag, varje timme tänker jag på dig.
varje kväll, varje natt finns du i mina drömmar,
saknaden efter dig är enorm, och jag kommer aldrig kunna accpetera
acceptera att du inte finns.
jag längtar efter dig, och hoppas att jag ska vakna upp ur denna mardröm.
jag hoppas att du vet att jag älskar dig.

jag orkar inte gråta mer. kom tillbaka min älskade.
jag vill ha dig här, jag behöver dig här.
utan dig är det så tomt, jag saknar din röst.

det finns inget i världen jag inte skulle göra för att få tillbaka dig,
för att få dig i en timme till, för att få hålla om dig och berätta att jag älskar dig.



Igår

Igår var det en månad sedan jag förlorade min fina mormor. Jag saknar dig något oerhört, och det är svårt att förstå att du aldrig kommer tillbaka. Jag älskar dig, och jag är glad att just du var min mormor. Ingen annan var som du.

saknaden

En enorm saknad har du lämnat efter dig, en sån saknad jag inte visste att man kunde känna. Kommer kännas fel att ta student när du inte är där, eller att gifta mig när du inte är där. Jag kan inte sluta tänka på dig, jag kan inte sluta gråta. Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka, allt för att få vara med dig en sista gång. Vet inte om detta någonsin kommer att gå över, men jag är glad över att mina sista ord till dig var " jag älskar dig ". För dessa ord kommer alltid finnas kvar, och alltid betyda densamma, även om jag en dag slutar gråta.


den jävligaste stunden i livet var den när du gick..


Depp

Behöver skriva av mig lite..


Har förlorat en person som betydde väldigt mycket för mig, och har alltid gjort. Under hela min uppväxt har denna personen varit där för mig och jag har alltid spenderat mina helger och vissa vardagar där. Hon gjorde mig lycklig. Hon gjorde alltid allt för mig, och jag har alltid tyckt om henne mest av alla. Nu när jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa dig igen, aldrig prata med dig eller röra dig så känns det ganska tungt.

Jag vill lägga mig ner och skrika och gråta, men samtidigt vill jag inte det. fan. jag saknar dig redan finaste mormor.

RSS 2.0