Ni som läser det här kanske inte vet varför jag skriver så sorliga dikter, och genom att skriva varför kanske jag själv inser vad som verkligen har hänt och kan gå vidare.

Jag har förlorat en fin människa, den finaste till och med. Min älskade mormor gick bort i januari och tomrummet hon lämnade efter sig är enormt. Allt började för ungefär ett år sedan då min mormor blev inlagd på sjukhus för att hon hade såna enorma smärtor i hennes ben/rygg. Hon låg på sjukhus ett tag, och kunde inte gå, och skulle sakta med säkert försöka gå igen. Hon flyttades sedan till ett korttidsboende (typ ålderdomshem). Hon var precis som vanlig vid denna tid och jag besökte henne ofta.

I somras fick jag ett sms ifrån min mamma "kom till sjukhuset nu" stod det, och jag tog det inte så allvarligt utan trodde inte det var något speciellt. Jag sitter i bilen när jag får smset och är påväg till Albin. Jag ringer upp för att fråga vad som står på och får då reda på att min mormor hade fått en hjärtinfarkt och hjärnblödning. Jag får panik och kör jättefort hem till albin och springer gråtandes in. Hans mamma kör upp oss till sjukhuset. Mormor mådde bra förtillfället men hade pratsvårigheter. Detta försvann sedan och återigen låg hon inne på sjukhus. Som förut blev hon sedan förflyttad till ett korttisboende, inte samma denna gång. På nytt skulle hon börja gå igen.

I höstas, kanske i november minns inte exakt, så vill min mamma prata med mig. Vi satte oss vid bordet och hon tittade allvarligt på mig, sedan sa hon... att en doktor har hittat en tumör i mormors mage efter hon hade klagat på magsmärtor. Tumören är antagligen svårartad och då kan de inget göra. Jag förstod inte då vad hon egentligen sa och tänkte mest att det är såklart man kan fixa det, läkare har ju kommit så långt nu förtiden.

Tumören var svårartad.. och ingen visste hur lång tid det var kvar... Jag fick se min älskade mormor tyna bort och lida av smärtor. Min mormor, den finaste människan i mitt liv som alltid gjort allt för mig, skulle försvinna och jag kunde inget göra. Jag kunde bara sitta där och se på medans hon skrek av smärta. När mamma, som var hos henne varje dag hela tiden den sista veckan, sa att hon trodde det var dags så ville jag inte vara där. Jag hade inte orkat se dig lämna din kropp. Det hade gjort för ont.

Den 2 januari 2011 så försvann den människan som jag växte upp med, den människan som alltid gjort allt för mig och älskade mig mer än alla andra. En människa, som vilken människa som helst, men för mig var denna människa den jag älskade mest. En människa med cancer.

Jag orkar inte sörja mer.. jag orkar inte gå runt och vara rädd för att jag ska börja gråta bland folk, jag orkar inte gråta mer. Det gör ont i tomrummet du lämnade efter dig i mitt hjärta och det kommer aldrig kunna fyllas.

Jag önskar att jag hade kunnat få en dag till med dig, en timme.. vad som helst, så jag kunnat sjunga för mig, eftersom du älskade det, så jag kunnat berättat hur mycket du betydde för mig, även om du antagligen visste. Jag hoppas att du aldrig glömmer de sista orden jag sa till dig, " Jag älskar dig mormor ".